I en artikel i SOS Aktuellt 1/2020 redogör professor Simo Vehmas för den forskning som han har gjort om personer med grava intellektuella funktionsnedsättningar.

Denna grupp, som kan betraktas som en av de mest marginaliserade grupperna i samhället, har inte ett verbalt språk till sitt förfogande, utan kommunicerar med hjälp av till exempel gester och miner. Därför är de helt beroende av sin samtalspartner för att kunna kommunicera. De subtila försöken till kommunikation som personer med grav funktionsnedsättning kommer med kan antingen negligeras eller tolkas som något meningsfullt som man kan reagera på. Det är samtalspartens reaktioner som avgör om kommunikationsförsökten noteras eller inte.

Den grupp som Vehmas har undersökt är särskilt sårbar, eftersom den inte uttrycker sig verbalt. De mönster som kan identifieras i kommunikation som involverar personer med grav funktionsnedsättning är i viss grad också tillämpliga i kommunikation med personer med en lindrig funktionsnedsättning. Största delen av personerna med en intellektuell funktionsnedsättning i Finland har en lindrig nedsättning. Till skillnad från gruppen med grav funktionsnedsättning använder dessa personer språk för att kommunicera, men behöver ändå ibland olika typer av stöd, som till exempel bildstöd och stödtecken, för sin kommunikation. Utan stöd kan det vara svårt för personen med lindrig funktionsnedsättning att försvara sina egna synvinklar, berätta om sina egna erfarenheter osv. Ju lindrigare funktionsnedsättning det handlar om, desto större blir språkets roll som kommunikationsmedel. Det är här som det lätta språket (tidigare lättläst) kommer in i bilden.

Anvisningarna för talat lätt språk innehåller både allmänna riktlinjer för ett gott bemötande och mer detaljerade råd för en fungerande kommunikation.

Lätt språk som stöd

Enligt ungefärliga beräkningar kunde ca 80–90 procent av personerna med intellektuell funktionsnedsättning i Finland dra nytta av lätt språk i både talad och skriven form. Då Simo Vehmas (SOS Aktuellt 1/2020) ur funktionshinderforskningens synvinkel för fram tanken om att personer med grav funktionsnedsättning har negligerats, förefaller motsatt förhållande råda när det gäller utvecklingen av stödformer för språk och kommunikation. Eftersom personer med grav funktionsnedsättning är särskilt sårbara på grund av sin brist på verbala uttrycksmedel, har utvecklingsarbetet både internationellt och i Finland till stor del koncentrerats på att utarbeta olika kommunikationsmodeller som grundar sig på icke-verbal kommunikation och som har som syfte att förbättra möjligheterna till kommunikation för icke-verbala personer.

Ändå har det lätta språket stor potential i att hjälpa personer med lindrigare funktionsnedsättningar till en mer fungerande kommunikation. För den vardagliga kommunikationen mellan personer med funktionsnedsättning och deras samtalsparter är talat lätt språk. Intresset för talat lätt språk har ökat i Finland från och med 2010-talet, och år 2012 publicerades anvisningarna för talat lätt språk på finska (Leskelä 2012). Det finns ett tydligt samband mellan dessa anvisningar och det som Simo Vehmas hänvisar till i SOS Aktuellt 1/2020, då han betonar att grunden för fungerande kommunikation är att samtalsparterna vill engagera sig i hur personen med funktionsnedsättning upplever världen. Anvisningarna för talat lätt språk anlägger nämligen ett mångsidigt perspektiv på kommunikation och innehåller både allmänna riktlinjer för ett gott bemötande och mer detaljerade råd för en fungerande kommunikation. Bland de allmänna riktlinjerna för hur man borde kommunicera med personer med kommunikativa och språkliga problem kan nämnas bland annat uppmaningar till att visa intresse för att föra ett samtal, uppmuntra samtalspartnern att delta aktivt i samtalet och ställa frågor om man inte förstått vad den andra menar. De mer specifika råden, som motsvarar principerna för skrivet lätt språk, handlar till exempel om hurdana ord och konstruktioner man borde undvika och hurdant taltempo man borde hålla när man talar med en person som har svårt att förstå talat språk. De här detaljerade råden motsvarar ändå bara uppskattningsvis 20 % av riktlinjerna för talat lätt språk. Huvudsakligen innehåller således anvisningarna för talat lätt språk principer för ett gott bemötande på en mer övergripande nivå.

Språket spelar en större roll i kommunikation som involverar personer med lindrig funktionsnedsättning än i kommunikation med personer med grav funktionsnedsättning, men det finns en gemensam nämnare: det är samtalsparten som bär ansvaret för att personen med funktionsnedsättning får utrymme att komma med initiativ och kan följa med i samtalet. Det lätta språket i både talad och skriven form kan bidra till att möjliggöra en så bra kommunikation som möjligt för sådana personer med intellektuell funktionsnedsättning som har tillgång till ett verbalt språk.

Artikeln baserar sig på en kommande forskningsartikel av Leealaura Leskelä och Camilla Lindholm. Artikeln har titeln Jokaisella on oikeus kommunikointiin. Kehitysvammaisten henkilöiden kielellisen osallistumisen tukeminen och den ska komma ut i antologin Kieli, hyvinvointi ja sosiaalinen osallisuus på förlaget Vastapaino.

Referenser

Leskelä, L. 2012. Selkokielisen vuorovaikutuksen ohjeet. Liite. I L.Leskelä & C. Lindholm (red.), Haavoittuva keskustelu. Helsinki: Kehitysvammaliitto. S. 269–298.

Camilla Lindholm är professor i skandinaviska språk vid Tammerfors universitet och ordförande för referensgruppen för lättläst. Hon har i många år engagerat sig i frågor kring lätt språk och -kommunikation samt högläsning inom omsorgen.

TEXT: CAMILLA LINDHOLM ∙ FOTO: JONNE RENVALL