”Hjulen på bussen går runt runt runt”. Jag sitter instängd i en bostad i södra London.

Bredvid mig sitter mitt barnbarn och tittar med storögd spänning på en tecknad video om en buss som går ”genom hela staden”. Bussen är fullpackad och en baby börjar gråta när hon tappar sin skallra som rullar ner för gången. Men en annan passagerare plockar upp den och skallran går från hand till hand tills babyn får den igen och alla ler och är lyckliga.

Jag förklarar åt barnbarnet, fast jag är inte säker på att en ettåring förstår: ”De följer inte reglerna för social distansering och de desinficerar inte skallran, aja baja!”

Det finns över 8 000 bussar i London. De brukar vara knökfulla, men nu kör de oftast nästan tomma. Varje buss har minst en rullstolsplats som är lätt tillgänglig från den mittersta dörren. Tyvärr är det inte en trygg plats längre. För att skydda busschaufförerna har man stängt den främre dörren, så alla som ska in och ut ska tränga sig förbi rullstolsplatsen. Då uppfylls inte kraven på social distansering. Speciellt farligt i en stad med en av Europas högsta coronasiffror.

I Storbritannien har man infört en tvåmetersregel. Dessutom med ett ”plus” efteråt, för att vi ska hålla avstånd från varandra. Det gör att man bland annat kan hålla parkerna öppna för dagliga motionsrundor. Speciellt under soliga veckoslut flockas Londonborna till sina parker. De joggar, rastar sina hundar, strövar annars bara omkring eller skuffar barnvagnar. Ibland samlas man och pratar, men för det mesta på över två meters avstånd från varandra. Inget för mig eftersom min hörselskada gör att jag måste stå betydligt närmare om jag ska höra vad någon annan säger.

Jag behöver inte stanna för att prata, huvudsaken parken hålls öppen för våra dagliga motionsbehov. Men det finns de som får uppleva svårare begränsningar när de ska röra sig utomhus i dessa Coronatider. Före den så kallade ”lockdownen” såg jag flera rullstolar och el-scootrar i parken. Gångbanorna är asfalterade och lättillgängliga också för dem som behöver hjälpmedel. Alla kan röra sig jämlikt och njuta av blomsterprakten, kastanjeträden och de stora välskötta gräsmattorna. Nu är rullstolar, el-scootrarna och rollatorerna borta.

En förklaring kan vara att de stora parkerna, Royal Parks, har stängt sina parkeringsplatser och tycks inte göra undantag för någon. Resan till parken har blivit svårare. En annan är att gångbanorna är för smala.

De flesta som rör sig i parken tar hänsyn och går åt sidan när man möts. Men det finns också joggare som har sina inrutade rutter och vägrar vika en tum från asfalten. Det finns hundägare som låter husdjuret bestämma var de går och vandrare som är så försjunkna i sina mobiltelefoner att de inte märker någon annan i parken. Då är det bara att gå ut på gräsmattan och ta en omväg. Det går ännu bra med barnvagn, brittiska gräsmattor är välklippta, men hur är det med en rullstol? Klarar en el-scooter en gräsmatta i en nedförsbacke? Kan man lära en ledarhund att följa tvåmetersregeln, speciellt om det betyder att husse eller matte måste gå utanför gångbanan?

Det kan låta som bagateller i en världskris där man räknar med flera hundratusen, kanske miljoner, dödsfall. Men det är viktigt att påminnas om att vi drabbas olika. Speciellt utsatta är de som lider psykiskt av isoleringen. Ensamheten finns kvar också i parkerna, men den är ännu värre om man är instängd inom fyra väggar.

Lars Hedman är styrelseordförande för Finlands svenska taltidningsförening, vice ordförande i Hörselförbundet och sitter i SAMS styrelse. Han bloggar om funktionsnedsättning på sevendays.fi/nollhinder.