LASSES HÖRNA

När jag var ung, för väldigt länge sedan, var Pajazzon den helt dominerande spelautomaten i Finland. Den mekaniska penningslukaren var standardinredning på varje café, bensinstation och varuhus. 

Det fanns en Pajazzo i den lilla kaffebaren ett kvarter från gymnasiet och där samlades vi varje rast och spelade bort 20 pennis slantar. ”Nu for det till asperin”, var kommentaren när automaten slukade den sista slanten. Vi hade understött landets social- och hälsovård. 

Idag är Pajazzon en kuriositet och har ersatts av enarmade banditer, Lotto och hästar. Asperinet betalas nu av jätten Veikkaus som dragit in spelpengar för nästan 1,7 miljarder euro per år. Drygt en femtedel, över 350 miljoner, delas ut av Social- och hälsovårdsministeriet via STEA, ”Social- och hälsoorganisationernas understödscentral”.

Alla vi som är aktiva inom någon förening för funktionshinder eller är med i annan social verksamhet brukar yttra ordet ”STEA” med skräck­blandad vördnad. Det är därifrån en stor del av pengarna till verksamheten kommer och då gäller det att vara noga med att navigera rätt i byråkratin när man ansöker om stöd.

På grund av Pajazzon och dess efterträdare har vi i vårt land efter krigen skapat en mekanism där människors spelande stöder en livsviktig och aktiv tredje sektor. En flexiblare, effektivare och mera människonära modell än direkt skattefinansiering.

Samtidigt har vi en diskussion om spelberoende, det är inte bara en skolelevs sista 20 pennis slantar som försvinner i apparaterna. Pengarna som används för social hälsa och rättvisa skapar också sociala problem. Det har lett till hårdare restriktioner, bland annat registrering av spelare och minskning av antalet spelautomater med 40 procent, vilket innebär att Veikkaus intäkter minskar.

En svaghet i modellen är också att stödet till viktiga tjänster för bland annat människor med funktionsnedsättning påverkas av marknads­krafterna. Om finländska penningspelare söker sig till utländska speljättar på nätet är det bort från till exempel en stödperson för synskadade eller en kommunikationskurs för oss med hörselskada.

Corona var ett annat spel som jag upplevde i min ungdom. I dag har namnet en betydligt mer olyck­bådande betydelse. Den världsomfattande pandemin sätter också tryck på Veikkaus och STEA. Först var Finland offensivt och satsade 5 miljoner euro extra stöd för att bland annat vardagshjälp och psykosocialt stöd för att förhindra utslagning under krisen.

Men sedan börjar de virusinfekterade oväders­molnen närma sig. Finländarna kan inte spela som tidigare under krisen och apparaterna står oanvända. Det kan betyda ännu kraftigare nedskärningar i stödet från STEA.

Kultursektorn och idrottsorganisationerna, som också stöds av Veikkaus, har aktiverat sig och kräver att statsbudgeten för nästa år kompenserar bortfallet. En lösning som också kulturminister Annika Saarikko direkt stödde i en kolumn.

Ett tag såg det ut som att social- och hälso­vårds­minister Aino-Kaisa Pelkonen var så sysselsatt med Coronan att hon inte hade tid att ta lika tydligt ställning i budgetfrågan som kollegan Saarikko. Men tio dagar senare kom beskedet, ”bortfallet från Veikkaus måste i budgetmanglingen fullt ut ersättas åt social- och hälsovårdsorganisationerna”, skrev hon på Twitter.

När detta skrivs är det oklart hur det gick i budget­manglingen. Om man lyssnat på ministrarna och fyller hålen med skattepengar är det en välkommen, men kortsiktig lösning. Pajazzon och dess efterstädare kommer inte i framtiden att kunna finansiera det arbete den tredje sektorn gör idag. Spelpengarnas tid är förbi. Det finns då två vägar att gå. Den ena är att skapa en annan finansierings­modell. Den andra är … nej, det vill jag inte tänka på.

Lars Hedman sitter i SAMS styrelse, är medlem i Hörselförbundets styrelse och ordförande för Finlands svenska taltidningsförening.