TANKESTÄLLAREN
THOMAS ROSENBERG

Livet återgår småningom till det normala – eller så inte. För vad är det nya ”normala” egentligen? Världen blir kanske inte riktigt som den varit, på gott och ont. Det är ännu alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser – pandemin är ju långtifrån över – men några reflexioner låter sig nog göras.

Vi är säkert många som de senaste veckorna hoppat till inför bilder från helt nyligen. Hur avlägset och overkligt allting verkar: glada folksamlingar på gator och torg, böljande fotbollsläktare och fullsmockade rockkonserter. Nu otänkbara, omöjliga och förbjudna.

Hur snabbt gick det inte, att acceptera inskränkningar som ännu i höstas varit otänkbara? Och det utan yttre angrepp eller krigstillstånd. Helt olikt situationen under tidigare epidemier. För att inte tala om de farsoter som grasserat förr, som spanska sjukan åren 1918–20. Den fortfarande mest förödande virusepidemin i historien, med mellan 20 och 50 miljoner döda, av dem 25–30 000 i Finland. Den drabbade dessutom i första hand unga och friska personer. Ändå stängdes samhället inte ner, inte ens skolorna – om inte alltför många lärare och elever insjuknat, förstås.

Ju tuffare dess bättre?

Att motåtgärderna nu blivit så häftiga är inte så mycket ett utslag av större humanism och omsorg om vår nästa som det är resultatet av två samverkande faktorer: sjukvårdens sårbarhet och de sociala mediernas snabbhet. Vi har i dag helt andra medicinska möjligheter att vårda sjuka, men det kostar fruktansvärt mycket. Ett alltför stort antal patienter som samtidigt kräver avancerad vård gör att systemet kollapsar, i brist på resurser, utrustning, mediciner och personal.

Den andra viktiga faktorn är det politiska trycket, med nya och snabba medier som obarmhärtiga påpiskare. Det gäller för politikerna att uppvisa beslutsamhet, och mod att fatta impopulära beslut, snabbt. Ju tuffare beslut, dess bättre, sådan har den politiska psykologin och medielogiken blivit. Vår regering har tillsvidare klarat sig över alla förväntningar, och fått välförtjänt beröm, för den har i alla lägen utstrålat lugn och samhällsmoderlig trygghet. Men jag kommer inte ifrån att de unga kvinnorna av det politiska trycket från både medier och opposition tvingats inta en tuffare och mer ”manlig” roll än nödvändigt. Motsvarande mönster ser vi också i andra länder.

Utvecklingen efter påsk har emellertid visat att det finns en klar gräns för hur långt restriktionerna kan gå, och hur länge folk står ut med dem. Priset blir helt enkelt för högt, både för samhällsekonomin och den mentala hälsan. Inte nog med att företagen kraschar och folk går arbetslösa, på sikt kanske värre är att rena trotset tilltar, i takt med att tilliten till beslutsfattarna får törnar.

Äckelrealisterna

Därför kan det, som ögonöppnare, vara bra med lite äckelrealism. Till exempel av en klok man som Osmo Soininvaara. Han hävdar krasst att restriktionerna varit huvudlöst dyra i förhållande till nyttan, och att de kommer att smula sönder hela välfärdsstaten ifall de förlängs tills man lyckats kväsa viruset, dvs. minst ett år till. En annan är professor Paul Lillrank, kanske mer äckelrealist än klok. Men då han säger att vi med restriktionerna betalar en halv miljon euro för varje räddat människoår är det en ekvation som får den mest ömhjärtade humanist att haja till.

Beräkningar av det här slaget – dvs. hur mycket ett människoliv är ”värt” – görs ju hela tiden, utan att vi tänker på det, såväl inom byggande, trafik och teknik som inom social- och hälsovården. Skillnaden är att det nu sker i stor skala, inför våra ögon. Och att vi, dvs. politikerna, tvingas fatta snabba beslut.

Såhär långt har vi i huvudsak hängt med på begränsningarna, även om de radikalt har ändrat i våra vanor. Men den psykologiska gränsen börjar vara nådd. Dessutom har folk blivit betydligt försiktigare, också utan förbud. Hur mycket av dessa förändringar i beteendet kommer att bli bestående? Och vad är i själva verket av godo – och vilka förändringar ska vi se upp med?

Och den fula flugan flög

Synligast, och mest dramatiskt, har pandemin drabbat flygtrafiken. Det krävs inga större siargåvor för att konstatera att det billiga flygandet och den storskaliga charterturismen aldrig kommer att bli vad de varit – och väl så. Det har bara varit en tidsfråga innan flygen kraschar, inte bokstavligen utan på grund av både klimathot och smittorisk. Illusionen om att vi alla kan flyga vart som helst, när som helst, och till skamlöst låga priser, är och har alltid varit ohållbar.

Svårare att bedöma är effekterna på den internationella handeln. Uppenbart är ändå att protektionismen kommer att breda ut sig eftersom alla är sig själv närmast – America first! Och med ökad nationell egoism försvåras tyvärr mycket av det nödvändiga internationella samarbetet. Men som är utan tvekan positivt, som insikten att varje land bör vara självförsörjande på så många områden som möjligt, framför allt livsmedel. En tidigare självklarhet som man länge smålett åt – men inte nu längre. För det kommer garanterat nya pandemier.

Livet sker inte på distans

Mer svårgripbara, men inte mindre viktiga, är konsekvenserna för det sociala livet. Den påtvungna distanseringen har redan gett digitaliseringen en jättelik skjuts framåt. Många applåderar, inte bara elektronikindustrin och andra som tjänar på det utan också yngre, för vilka nätet är det normala.

Men redan några veckor av distansarbete i skolorna har visat hur snabbt klyftorna ökar mellan dem som klarar sig på egen hand och dem som inte gör det. För att inte tala om alla de påfrestningar det inneburit för familjerna.

Svårast att uthärda har ändå varit förlusten av mänsklig närhet, främst inom vård och omsorg. Att äldre lämnas att dö ensamma är något som helt enkelt inte kan accepteras. Eller att minnessjuka inte förstår vart deras anhöriga försvann, och att funktionshindrade förlorar sin nödvändiga rehabilitering. Och att man rentav, som i Esbo nyligen, reser ett staket runt ett serviceboende, för att förhindra besök utifrån.

En ny paria?

Hur mycket av detta tar vi med oss i det nya normala? Ett folk som just har lärt sig kramas klarar förmodligen också en förlängd distansering. Men jag oroar mig över de konsekvenser det kommer att ha att vi nu har stängt ner så mycket, och åstadkommit ekonomin så stor skada, i syfte att skydda riskgrupperna. Den höga prislappen kommer att svida länge, och den svedan drabbar förr eller senare dem vi velat skydda.

En annan uppenbar risk är att vi skapar en nya pariaklass, bestående av skamlöst underbetalda grupper som aldrig kommer att kunna jobba på distans, även om de står för merparten av samhällets mest vitala funktioner inom vård och omsorg, restaurangnäringar, trafik och renhållning. De grupper som under epidemier tar de största smällarna, och inte sällan har utländsk bakgrund.

Jag hör själv till dem som tycker att en del av restriktionerna i vårt land varit överdrivna och förhastade, och att man gärna kunde använda lite mera sunt förnuft. Mer av den svenska strategin, alltså. Men det gäller också att se upp med äckelrealisterna. Deras förnuft döljer ofta ett öppet förakt mot de svaga.

Thomas Rosenberg är sociolog samt skriftställare.