KRÖNIKA
Sitter hemma vid matbordet och arbetar, femte veckan med distansjobb har kommit igång. Morgonens kaffestund med arbetskamraterna tog slut, och resten av dagen pratar jag knappt med någon. Vanligtvis har jag min underbara ledarhund, Nisse hemma men eftersom jag varit sjuk har han varit på hundskolan redan många veckor. Känns tomt och tråkigt utan honom. Förutom att han är mitt bästa hjälpmedel är han också en oumbärlig vän och familjemedlem. Han ger med sin blotta närvaro liv och glädje, närhet och sällskap. Han får ta del av alla mina bekymmer, glädjeämnen, oron över vardagen såväl som framtiden. Det är en stor börda han hamnar att bära men i gengäld får han en mångsidig och givande vardag.
Nu när jag är utan Nisse, känns ensamheten och isoleringen ännu större. Med ledarhunden är jag fri att röra mig när och vart jag vill. När man använder den vitakäppen, upplever jag det jobbigare och mera osäkert att röra mig. Förutom ett hjälpmedel för att röra sig obehindrat, blir ledarhunden även många gånger ett psykiskt stöd. Man vågar ta sig till ställen var man kanske inte skulle komma till annars. Vi kan röra oss var som helst med Nisse. Han är mina ögon och jag är dock den som skall ha rutten klar för mig hela tiden. Nisse är duktig på nästan allt, men han kan varken läsa eller skriva. Det är jag som skall kunna berätta till honom om vi ska över den första gatan till vänster, eller om vi skall gå rakt fram. På nya ställen kan jag säga till honom att söka efter trappan, dörren eller hissen som han sedan visar mig. Utan hunden skulle jag vara mera stressad av att röra mig på främmande ställen och osäkerheten höjer på tröskeln för att delta i evenemang och tillställningar. Nisse är det bästa hjälpmedlet som jag har, och nu undrar jag hur jag klarat mig utan en ledarhund. Jag har haft Nisse nu i sex år, och för varje dag blir han bara bättre och bättre. Ibland känns det som om han kan läsa mina tankar och veta vart och vad vi skall göra. Har nu jobbat på SAMS sedan början av mars, och Nisse hann vara med på kontoret en vecka innan vi började med distansarbetet. Nisse var med på intervju och när vi skulle komma på jobb första dagen, kom han ihåg till vilken dörr vi skulle. Jag blir alltid så förvånad och stolt när han bara är så duktig.
Nisse är ett hjälpmedel som beviljats av Centralsjukhuset. Därför fick han tillstånd att komma över Nylands gräns. Skolan Nisse ägs av befinner sig i Seinäjoki, så han skulle inte ha kunnat komma till Nyland utan tillstånd. Jag som användare har rättigheter att ta med Nisse överallt. Restaurangkök och vissa infektionsavdelningar på sjukhus är förbjudna.
Med Nisses hjälp kan jag leva ett fullvärdigt och delaktigt liv. Jag är självständig och oberoende och samtidigt känner jag mig trygg.
Ulla Jensen
FOTO: SOFIA JERNSTRÖM