LEDAREN

Föreningar inom social- och hälsovårdssektorn, som ordnar verksamhet för de mest utsatta i vårt samhälle- bland annat personer med funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa eller psykosociala problem- borde inte vara tvungna att stänga verksamhet som verkligen behövs.

Men det råder denna höst en stark oro för fram­tiden och hur redan år 2021 ska se ut för dessa verksamheter, om finansministeriets förslag om nedskärningar på 127 miljoner eller 33 % för år 2021 står fast. De föreslagna nedskärningarna drabbar hårt verksamheterna inom hela social – och hälsovårdssektorn i Finland. Vi anser att det nu behöver starkt hörsammas att social – och hälso­­organisationernas betydelsefulla verksamhet måste tryggs i framtiden med mera långsiktiga planer och beslut, inte genom kortsiktiga radikala neds­kärningar kommande verksamhetsår.

De som i sista hand drabbas är utsatta människor som sällan själva står på barrikaderna och kräver sina rättigheter. Inte heller ”Kalle”, som inte heter Kalle på riktigt, en daglig besökare i en förening som ordnar lågtröskelverksamhet. Om finansministeriets förslag blir verklighet är situationen illa för föreningen och för Kalle och alla andra i behov av den verksamhet föreningen ordnar.

Lågtröskelverksamheten finansieras av staten via STEA till föreningen och den ger Kalle och ett 30-tal andra personer möjlighet att nästan dagligen –få delta i en mångsidig, psykosocial verksamhet, som bygger på jämlikhet, mänskliga rättigheter och kamratstöd. Olika sociala sammanhang och grupp­­verksamheter som föreningen ordnar har stor betydelse för hans funktionsförmåga och hans mående. När Kalle börjar må psykiskt sämre, betyder det att den sociala och kognitiva funktionsförmågan försämras snabbt. Tack vare att det finns människor omkring honom som stöttar och hjälper och vid behov ser till att Kalle får professionell hjälp och stöd från den offentliga sektorn, klarar han sig sannolikt utan större insatser från samhällets sida. Utan detta sociala sammanhang och stödet där, skulle isoleringen för Kalles del öka och måendet bli sämre. I värsta fall skulle han falla utanför och psykiskt bli i väldigt dåligt skick. Samhällets kostnader för Kalles ökade behov av stöd och vård skulle bli betydligt högre, för att inte tala om det mänskliga lidande han själv skulle måsta gå igenom.

Vi kan inte stänga dörrarna för dessa mest utsatta i samhället. Verksamheten inom tredje sektorn behöver tryggas. Våra politiker har nu en avgörande roll i hur man prioriterar olika sektorer som staten ska finansiera. Men det viktiga budskapet till beslutsfattarna är att glöm inte dessa svagaste grupper i samhället, som ofta får det psykosociala stödet och kamratstödet demokratiskt och jämlikt via tredje sektorns organisationer. Vårt välfärdssamhälle börjar halta om ett ben eller en fot stympas. Långsiktig planering av hur finansiering för tredje sektorn i framtiden kan tryggas vore nu viktigt att ta både fasta och fokus på i planeringen av ekonomin. Staten kan inte förvänta att det offentliga ska möta alla behov som finns dag, som tredje sektorn möter och tar hand om. Social – och hälso-organisationer inom tredje sektorn spelar en mycket viktig roll i både vår nutida och framtida välfärdssamhälle. Beslutsfattarna behöver värna om detta och se till att tillräckligt med resurser tilldelas fältet.

Bodil Viitanen
är verksamhetsledare i det Psykosociala förbundet rf