SISTA ORDET

Detta är en sann historia från januari 2019. Då en ung man verkligen fick ”Sista Ordet” i ett möte som involverade honom och undertecknad.

Jag hade kört från Karis till Vanda och lokala fina idrottshallen där, för att beskåda Champions League matchen i handboll mellan Cocks från Riihimäki och norska Elverum. Det blev paus och det blev dags att kissa. Så jag ställde mig i toakön…

Framför mig satt en ung kille i rullstol. Vände sig om eftersom han hade känt igen mig – Tuttu TV:stä som han sa. Den unga mannen ville ha en selfie med mig. En selfie som knäpptes och som blev glad och positiv. Eftersom vi båda helt uppenbart gillade selfietagande.

Sedan fortsatte vår träff med ivrigt snack om matchen ifråga. Om hockey, fotboll, all tänkbar sport som tjusat oss båda. Killen var så entusiastisk och i mina ögon lycklig. Jag blev helt begeistrad av hans verbalitet, hans kunskaper om sport men framförallt av hans livsglädje. Det sken av iver och nyfikenhet kring honom.

Vi avancerade i toakön. Och jag frågade om en stund av honom varför han inga ben hade? Vad hade hänt helt enkelt? Och han berättade att han som 12-åring, om jag förstod det rätt, hade haft så svår blodförgiftning, att läkarna var tvungna att amputera hans ben, för att som han sa ”save his life…”

Kön ringlade framåt. Vi snackade sport. Tills det var dags att gå åt skilda håll. Han in i handikapptoan. Jag till pissoaren för stående.

Strax innan vi skiljdes klappade jag honom på axeln och ville på någott sätt ännu berömma honom, så jag sa: ”Hördu. Hur orkar du vara sådär positiv fast du inte har benen kvar?” Till vilket killen litet sådär klurigt tittande på mig svarade: ”Vet du, jag funderar mycket mer på varför så många orkar vara så negativa fast de har benen kvar…”

För en gångs skull blev jag tyst. Så tagen, hänförd och rörd av vad han sa. Att han ännu hann få sista ordet innan vi gick åt varsitt håll. Sådär smått vemodigt leende sa killen ännu: ”Livet är inte rättvist. Men det är härligt…”.

Kaj Kunnas är Ordbrukare för Oy Kalliopeja Ab