INTERVJU

Socialt arbete är fortfarande en kvinnodominerad bransch, liksom annat arbete inom omsorgen. Hur tänker de unga män som vågar trotsa fördomar, och välja ett yrke där lönen är låg och arbetet både svårt och tungt, inte minst känslomässigt? Jag träffar Anders Westerlund, en ung socialarbetare på slutrakan i sina studier. Han jobbar nu inom en av de mest utmanande sektorerna, barnskyddet.

Eftersom jag vet att Anders egentligen började med att studera till ingenjör undrar jag hur det kom sig att han beslöt sig för att byta inriktning och i stället valde socialt arbete?

– Att studera till ingenjör härstammade från det att jag alltid tyckt om vetenskap och fysik, men det var yrkeshögskolans låga kurskvalitet och lärarnas brist­fälliga intresse som slutligen fick mig att byta till något helt annat. Men jag är ju ändå färdigt utbildad ingenjör, så inget hindrar att jag kanske någon dag får för mig att söka arbete inom ingenjörsbranschen.

Anders berättar att han en vacker vårdag satt på ett seminarium i sin yrkeshögskola när han plötsligt insåg att det han håller på med känns som slöseri av tid.

– Jag lämnade seminariet förrän det var över och gick hem och fundera på vad jag vill göra med min framtid. Det visade sig vara ganska svårt att sådär bara välja något nytt att studera och samtidigt var deadlinen för vårens högskoleansökningar bakom hörnet. Så komiskt som det låter var min enda motivation att söka till socialt arbete att båda mina föräldrar är socialarbetare, och man säger ju att «äpplet ramlar inte långt ifrån trädet».

Viktiga erfarenheter som personlig assistent

Anders konstaterar att det i efterhand visat sig vara ett utmärkt val. Redan sommaren innan hans studier i socialt arbete började hade han fått deltidsjobb som personlig assistent till en funktionsnedsatt man. Ett arbete som förstärkte honom i tron på att ett yrke där man hjälper människor på individuell nivå är något han tycker om.

– Personlig assistans är något jag kan rekom­men­dera till vem som helst att prova på ifall man vill lära känna sig själv bättre och därmed få en bättre bild av vad man vill jobba med i framtiden.

För Anders har frågan om kön i samband med yrkes­valet aldrig varit något problem eftersom hans båda föräldrar som sagt är socialarbetare. Och han tillägger småleende att könsfördelningen i familjen fortfarande är 50/50 nu då hans pappa gått i pension.

Han har denna sommar arbetat under tre och en halv månad på barnskyddets öppenvård inom Esbo stad. Och förra sommaren arbetade han tre månader inom det tvåspråkiga teamet för «bedömning av service­behov och stöd för barnfamiljer» inom Helsingfors stad. Att arbeta inom barnskyddet är ju kanske något av det tuffaste man kan syssla med inom socialt arbete. Du tvekade aldrig ifråga om valet av inriktning?

– Arbetet har nog stundvis varit tungt, men inte för tungt. Viktigast är att lära känna igen var grän­serna för det egna orkandet går och reagera på det. Sedan gäller det att minnas att inte göra sitt arbete för personligt. Men faktum är ändå att utan fungerande kollegialt stöd och gemenskap hjälper inte självkännedom – barnskyddsarbete är utan tvekan tungt och känner man sig ensam med sina problem slutar det dåligt.

Anders berättar att det som har motiverat honom att även denna sommar söka sig till barnskyddet i första hand är att arbetet är oerhört intressant och varierande.

– Det kan låta som en kliché, men det stämmer verkligen att ingen arbetsdag är som en annan och att man inte behöver vara rädd för att måsta sitta dag ut och dag in på kontoret framför sin dator. Arbetet är mycket rörligt då man ska ta sig till möten till olika anstalter, organisationer eller gå på hembesök.

Och han tillägger: ”Barnskyddet erbjuder även en saklig lön, vilket också är av betydelse.” Så är det ju tyvärr väldigt sällan inom omsorgen.

De internationella aspekterna intressanta

Arbetet inom barnskyddet är till sin natur sådant att de enskilda fallen givetxvis är strikt konfidentiella, men jag ber ändå Anders säga nånting mer allmänt om hur hans arbetsdag ser ut, och vilken typ av problem man möter. Han svarar att det sist och slutligen inte är så svårt att beskriva en typisk dag inom barnskyddet som han hört att många säger, men att det naturligtvis varierar enligt vilket delområde inom barnskyddet man jobbar med.

– Den här sommaren har en typisk arbetsdag börjat klockan 8. Först går jag vanligtvis igenom email på datorn, och kollar ifall det skett något akut med någon av mina klienter under natten och ringer korta samtal vid behov. Klockan 9 har vi gruppmöte med vår arbetsgrupp. Vi går igenom nya barnskydds­anmälningar, ber om konsultation angående någon klient eller ber om ett arbetspar till en klientträff. Efter gruppmötet har man möjligtvis en klientträff, ringer klientsamtal eller så är man inne på klient­databasen och dokumenterar i systemet någon tidigare träff eller samtal med klienten, klientens anhö­riga eller någon tjänsteman som är involverad. I klient­databasen inför vi också beslut och ansökningar till stödtjänster och tvångsåtgärder som klienten eller klientens familj behöver.

Anders konstaterar att han själv inte ännu kan fatta dessa beslut, men att han brukar bereda dem och att det sedan är upp till hans förman att godkänna dem. Efter lunchpausen fortsätter det ofta på ungefär samma sätt. Men ibland har man någon annan form av gruppmöte senare på dagen, eller skolning.

– Problemen man möter varierar extremt mycket, men vanligast är rusmedel, kulturkrockar och mentala problem. Ibland får vi klientfall som kräver internationell koordination med andra länders barnskyddsorganisationer eller politiska organ. Det kan vara fråga om att någon klientfamilj har flyttat utomlands eller att ett barn har kidnappats av någondera föräldern utan den andras tillstånd och sedan flytt utomlands.

Anders tycker att de internationella fallen är intressanta eftersom de kan involvera koordinering med politiska organisationer och institutioner med väldigt varierande syner på hur saker ska skötas.

Men han tycker att också de «vanliga» barn­skydds­fallen är intressanta eftersom barnskyddet satsar stort på samarbete med tjänstemän från andra organisationer, vilket ger möjlighet att lära sig om andra personers yrken och deras roll i samman­hanget. Barnskyddet samarbetar ju mycket med hälsovården, mentalvården, polisen och skolorna, och naturligtvis med olika barn­skydds­anstalter.

– Att få följa med när barn intervjuas på barns och ungas rättspsykologiska enhet har varit en av de mest fascinerande erfarenheterna denna sommar. Intervjuerna följer väldigt strikta protokoll och är sällan lätta för vare sig intervjuaren eller barnet. Men när man har en kunnig och erfaren intervjuare som vet vad hen gör är hela processen närmast häpnadsväckande.

Anders Westerlund, 28 år

Kandidat i socialt arbete och socialpolitik, inleder magisterstudier i höst. Färdigt utbildad ingenjör. Jobbar under studierna deltid som personlig assistent och arbetsskyddsfullmäktig.

Arbetskarriär hittills: 2019, tvåspråkiga arbetsgruppen för be­dömning av servicebehov och stöd för barnfamiljer samt lång praktik på östra Helsingfors barnskydds två­språkiga öppen­vårds­enhet 2020, Alberga barnskydds öppen­vårds­enhet i Esbo.

Var är jag om tio år? Ingen aning! Någon dag hoppas jag få pröva på att vara i någon förmans­position inom social- och hälso­vårds­sektorn. Tills dess är det en öppen fråga ifall jag är kapabel att leda andra, men det är jag nyfiken på att få svar på.

Gör helst på fritiden? Jag älskar att sporta. Håller på med klättring, joggning, kalistenik, footbag, går på gym och mycket annat. Tycker även om att spela dator-, konsol- och bordspel med vänner och vara social på andra sätt. Älskar även att gå ute i naturen.

Pandemins konsekvenser

Eftersom Anders har ganska kort arbetserfarenhet är det givetvis ännu svårt för honom att se några längre trender, men jag undrar om han ändå kan såga nånting om hur den senaste tidens pandemi har inverkat på hans jobb, och på barnfamiljernas situation? Många småbarnsfamiljer har ju fått det väldigt svårt med både arbetslöshet och distansarbete, både för barnen och deras föräldrar.

– Covid-pandemin har påverkat barnskyddsarbetet väldigt mycket och definitivt försämrat flera barnfamiljers situation. Jag har inte själv upplevt att barnskyddsarbetet skulle ha blivit så mycket svårare eller tyngre, men jag har flera gånger under sommaren hört av klientfamiljer att det varit utmattande att vara så mycket inomhus och att inte kunna föra barnen till daghem eller skola. Det har skapat nya problem i familjen, eller förvärrat existerande problem, vilket definitivt är oroande med tanke på att covid-situationen troligen kommer att fortsätta ännu ganska länge. En annan rädsla är att problemen inte uppdagas tillräckligt i och med att barnen inte kunnat vara i skola eller daghem.

Anders konstaterar också att han på grund av pandemin jobbat ganska mycket på distans, men att det fungerat överraskande bra eftersom en stor del av klientarbetet redan tidigare gjorts per telefon. Men man har nu i allt högre grad börjat ha videokonferensmöten i kommunikationen med klienter och deras familjer, vilket enligt honom sist och slutligen inte är så långt från att träffa klienterna personligen. Men alla de möten som ansetts viktiga att utföra personligen har man fortsatt att göra i den formen. Det som kunnat komplicera är då klientfamiljen meddelat att de är sjuka och därför inte kan träffas inom den tidsram man hoppats.

– En lite överraskande fördel med distansarbetet har varit att jag orkat arbeta mycket bättre eftersom jag inte behöver använda upp till två timmar per dag på att ta mig till och från arbetsplatsen. Jag kan börja arbetsdagen mycket snabbare från det jag vaknar. Och genast då jobbdagen är slut är jag hemma och redo för fritid.

Tveka inte att pröva på olika saker!

En ung man som helt tydligt trivs med sitt jobb, med andra ord, även om det är tungt. En sista fråga: vad skulle du vilja hälsa åt de unga killar som nu gått ut skolan och funderar på vilken bana de ska välja?

– Pröva på att jobba med olika saker, också sådant som du intuitivt inte känner för. Det är bästa sättet att kartlägga sin professionella identitet. Jag har vid sidan om studierna jobbat som förråds­arbetare, försäljare, arbetsskyddsfullmäktig och personlig assistent, och varit med i styrelsen för social­arbetar­studerandenas ämnesförening och fungerat som researrangör för studieresor. Allt det har gett värdefulla erfarenheter. Om man är rädd att ta mera ansvar men samtidigt i hela sin kropp känner att man borde göra det, är det troligen exakt vad man borde göra, och något man ångrar efteråt ifall man inte gör.

Text: Thomas Rosenberg